Smittkoppor


Smittkoppsympning
Den första vaccinationen
Vaccination och smittkoppor i Sverige


Smittkoppor orsakas av ett variolavirus som främst spreds via kontakt- och luftsmitta. Smittkoppor var en mycket smittsam sjukdom med en inkubationstid på cirka 12 dygn. Smittsamheten var störst vid nära kontakt mellan människor men kunde också spridas via luften. Sjukdomen är känd för sina karakteristiska hudutslag, ofta över hela kroppen, men smittkoppsviruset kunde angripa i stort sett alla organsystem, inte minst luftvägarna. De sjuka blev ofta svårt påverkade, och dödligheten vid epidemier har ansetts kunna bli upp till 20-30% i områden där befolkningen saknade immunitet. Smittkoppor ansågs ha två former, variola major och variola minor, där den senare hade ett mer beskedligt förlopp.

På 1850-talet beskrev Dr AT Wistrand sjukdomsbilden på följande sätt:
Efter tvenne dagar med mer eller mindre flussartad feber och med för dagsljuset ömtåliga ögon, börja på det fjärde dygnet, små runda något upphöjda fläckar att framkomma på huden. De visa sig vanligen först i ansiktet, oftast vid munnen, senare på halsen, bröstet och de övriga kroppsdelarna. Omkring sjätte dygnet börjar de fylla sig med var, ända till nionde dygnet, då blåsorna är ungefär som ärtor, något platta och vitgula. De öppna sig nu och ett tjockt var utflyter och emot elfte dygnet börjar de torka och bilda ruvor, som efterhand avfalla och kvarlämna än röda fläckar som länge förblir synbara, än djupa ärr som kvarbliva hela livstiden. Febern minskas vanligen vid utslagets utbrott men tilltager åter något vid bulningstiden om inte kopporna är få och lindriga. När utslaget är mycket ymnigt sväller huden upp, ögonen igensvullna, ansiktet blir uppdrivet och oigenkännligt och koppblemmor framkomma även i munnen och svalget med försvårad sväljning och andedräkt. - Detta är förloppet av vanliga, måttligt svåra, godartade koppor. Ibland kan dock, i de lindrigaste fall, utslaget bestå av endast några få blemmor och febern samt illamåendet vara omärkligt. Elakartade koppor följa ej detta regelbundna förlopp utan slå ut före fjärde dygnet, höja sig ej, utan förbli platta med en grop i mitten. De mogna senare eller bli svarta eller blå, flyta gärna samman till stora ruvor och medföra ofta bulnader under huden eller omkring ledgångarna. Den åtföljande febern minskas icke efter utslagets framkomst, samt är nervös eller rötaktig.

Under 1700-talets andra hälft var smittkopporna övervägande en barnsjukdom som följd av att den äldre befolkningen var immun efter tidigare genomgångna infektioner. I Sverige stod smittkoppor vid slutet av 1700-talet för knappt 10 procent av de årliga dödsfallen.

En genomgången smittkoppsinfektion gav immunitet för resten av livet men kunde även ge bestående skador. Kopporna gav kanske hundratals ärr i ansiktet. Blindhet, skallighet, deformerad benstomme, benröta och andningsproblem var andra vanliga följder.

Smittkoppor hade förmodligen sitt ursprung i Asien och kom till Europa under slutet av medeltiden. Den blev 1700-talets stora sjukdom och avlöste pesten som den mest fruktade infektionssjukdomen. 60 miljoner människor anses under detta århundrade ha dött av smittkoppor i Europa. Smittkopporna spreds sedan över hela världen i de europeiska kolonisatörernas fotspår.

Den amerikanska urbefolkningen innan Columbus hade inget som helst skydd mot de flesta av Europas stora infektionssjukdomar och när Cortez skulle angripa aztekernas huvudstad i det dåtida Mexico City, gick smittkopporna före och dödade förmodligen närmare hälften av stadens befolkning. Man kan lätt förstå hur detta förlamade motståndsviljan och gjorde det möjligt för Cortez att med bara 300 man besegra aztekerna. (Bilden nedan, visar azteker med smittkoppor, och är hämtad ur Historia De Las Casas de Nueva Espana som finns att läsa State University of New York at Binghamton.) Sedan följde fler epidemier med mässling, influensa och tyfus som sammantaget gjorde att urbefolkningen på kort tid i stort sett uplånades. Detta var det kanske viktigaste skälet till att man hämtade slavar från Afrika och dessa förde i sin tur med sig malaria och gula febern, något som bara gjorde situationen ännu värre.

Azteker med smittkoppor, bild ur Historia De Las Casas de Nueva Espana, State University of New York at Binghamton


Smittkoppor skiljer sig från många andra infektionssjukdomar genom att det inte kan finnas några smittbärare utan symptom. Smittan kunde i princip bara spridas från sjuka personer som förstås var lätta att identifiera. Det var därför i slutet av 1900-talet möjligt att med hjälp av vaccinationskampanjer helt eliminera denna sjukdom.

Smittkoppor omnämns för första gången i Sverige vid slutet av 1500-talet och etablerades så vitt man vet på allvar på 1700-talet. I och med att sjukdomen hade regelbundna utbrott i olika landsändar övergick den till att vara en alltid närvarande barnsjukdom på samma sätt som mässling och kikhosta. Diagnosen koppor och senare smittkoppor förekom redan från början i tabellverkets diagnoslistor och det var förstås en sjukdom som var relativt lätt att känna igen. Smittkoppor återkom med jämna mellanrum fram till början av 1800-talet och statistik från tabellverket från denna tid visar att 95% av de insjuknade var mellan 0 och 9 år (se tabell nedan).

De svåraste svenska epidemierna förekom på slutet av 1700-talet särskilt 1779, 1784 och 1800. Den sista stora epidemin i Sverige kom på 1870-talet förmodligen som följd av en europeisk epidemi som startade under Fransk-Tyska kriget 1870.


Smittkoppsympning



Smittkoppor är den första sjukdom som man lyckades förhindra genom att ympa med koppsekret från sjuka personer. Smittkoppsympning (även kallad inokulation, variolation eller variolisation) antas ha använts i Asien sedan mycket länge. Med avsikt fördes smittan från den sjuka och inympades i en hudrispa på den friske. Kunskapen om detta förfarande hade spridit sig från Indien och Kina till östra medelhavsområdet och var där allmänt känd i början av 1700-talet. Inympningen ledde till en lindrigare sjukdom, visserligen med koppor men dessa lämnade inte kvar några ärr. Kunskapen om ympning nådde västerlandet på många olika vägar och på olika sätt i skilda länder. I många länder, kanske även Sverige, fanns lokala traditioner som liknade ympning. Nils Rosen von Rosenstein skriver 1764 i sin lärobok Underrättelser om Barnsjukdomar och deras Botemedel:
Kopporna fortplantas genom kjöpande som länge varit brukeligt i Sachsen, uti Öster- och Wäster-Göthland och uti Hertigdömet Wallis. På de förra ställen, föres Barnen till en som har goda Koppor, och begärer att få köpa 5 eller 7. Penningarna, som de blifwit ense om, läggas, den ena efter den andra, på en mogen söndergången Koppa, så at Wahr fastnar wid dem. Dessa Penningar lägges sedan på Benen på Barnet, och bindas fast, då någon del af Wahret drager sig in genom Sug-Rören, hwaraf det sedan får Koppor. På det senare stället, stickes med en nål, ett hål uti skinnet; hwaruti sedan lägges litet wahr, hwilket gör, at Barnet får Koppor. Bägge dessa sätten, äro werkligen en slags ympning.


Vid sultanens harem hade georgiska och tjerkessiska kvinnor varit särskilt eftertraktade på grund av sin skönhet och de var därmed en viktig handelsvara. När smittkopporna kom förstördes denna marknad tills en obligatorisk ympning genomfördes (det kan verkligen diskuteras om detta är sant eller inte). Den kanske första europeiska rapporten om smittkoppsympning kom 1713 på initiativ av Karl XII och hans livläkare Samuel Skragge. Om detta nu var sant, så hade man under kungens vistelse i Turkiet noterat kvinnornas skönhet och brist på vanställande ärr. En rapport skickades till rådet i Stockholm men detta synes inte ha medfört några praktiska konsekvenser.

Några år senare fick lady Mary Wortley Montagu, hustru till den engelska ambassadören i osmanska riket, kunskap om denna metod. Hon hade själv varit en societetsskönhet som ska ha överlevt en smittkoppsinfektion med många vanställande ärr. Den 18 mars 1717 lät hon ympa sin 3-årige son med gott resultat. Mary Wortley Montagu var en flitig brevskrivare och hennes brev väckte mycket stor uppmärksamhet hemma i England. Uppmärksamheten ökade ytterligare när hon efter hemkomsten 1721 även lät ympa sin 5-åriga dotter.

To Sarah Chiswell
Adrianople 1, April 1717

Apropos of distempers, I am going to tell you a thing that I am sure will make you wish yourself here. The smallpox, so fatal and so general amongst us, is here entirely harmless by the invention of engrafting (which is the term they give it). There is a set of old women who make it their business to perform the operation. Every autumn, in the month of September, when the great heat is abated, people send to one another to know if any of their family has a mind to have the smallpox. They make parties for this purpose, and when they are met (commonly fifteen or sixteen together) the old woman comes with a nutshell full of the matter of the best sort of smallpox and asks what veins you please to have opened. She immediately rips open that you offer to her with a large needle (which gives you no more pain than a common scratch) and puts into the vein as much venom as can lie upon the head of her needle, and after binds up the little wound with a hollow bit of shell, and in this manner opens four or five veins. The Grecians have commonly the superstition of opening one in the middle of the forehead, in each arm, and on the breast to mark the sign of the cross, but this has a very ill effect, all these wounds leaving little scars, and is not done by those that are not superstitious, who choose to have them in the legs or that part of the arm that is concealed. The children or young people play together all the rest of the day and are in perfect health till the eighth (day). Then the fever begins to seize 'em and they keep their beds two days, very seldom three. They have very rarely above twenty or thirty in their faces, which never mark, and in eight days' time they are as well as before their illness. Where they are wounded there remains running sores during the distemper, which I don't doubt is a great relief to it. Ever year thousands undergo this operation, and the French ambassador say pleasantly that they take the smallpox here by way of diversion as they take the waters in other countries. There is no example of any one that has died in it, and you may believe I am very well satisfied of the safety of the experiment since I intend to try it on my dear little son. I am patriot enough to take pains to bring this useful invention into fashion in England, and I should not fail to write to some of our doctors very particularly about it if I knew any one of 'em that I thought had virtue enough to destroy such a considerable branch of their revenue for the good of mankind, but that distemper is too beneficial to them not to expose to all their resentment the hardy wight that should undertake to put an end to it. Perhaps if I live to return I may, however, have courage to war with 'em. Upon this occasion, admire the heroism in the heart of your friend, etc.



Engelska hovet blev mycket intresserat och efter att ympningen provats på sex dödsdömda förbrytare (som skulle benådas om ympningen gick bra) och elva barnhusbarn lät prinsessan av Wales ympa sin bägge döttrar. Därmed var isen bruten och smittkoppsympning fick snart en stor spridning framför allt i England. I Sverige gjordes den första ympningen i Uppsala 1754. År 1756 lät Med. Dr. David Schulz från Collegium Medicum sätta ihop en skrivelse om ympning till Kungliga Sundhetskommisionen. Redan samma år lät hovmarskalken de Geers maka ympa sina fyra barn. 1769 vågade även kungahuset ta steget och detta år ympades alla kungabarnen inklusive den blivande Gustav III. Kronprinsens lärare och läkare hade varit starkt pådrivande i denna fråga. Gustav III var då över 20 år gammal och det är i och för sig anmärkningsvärt att han under så lång tid kunnat undvika att bli smittad. Som sig bör fick kronprinsen fler koppor än sina syskon och alla läkte utan att efterlämna ärr. Den ofullbordade tavlan Gustav III:s kröning av Pilo är intressant ur denna synpunkt. Här vänder Gustav III sitt släta fina ansikte mot betraktaren medan ansiktena på de äldre män som assisterar vid ceremonin är i halvskugga, kanske beroende på koppärrighet. Många andra porträtt från denna tid kunde bara visa en idealbild, hur modellen skulle ha sett ut om den inte drabbats av smittkoppor.

Detalj ur Gustaf III:s kröning av Carl Gustaf Pilo


En förklaring till det mer beskedliga förloppet efter ympning är att när infektionen tar sig in via armen så ger det möjlighet för lymfsystem och immunförsvar (de svullna lymfkörtlarna på åttonde dagen) att hand om infektionen lokalt. På så sätt får infektionen inte möjlighet till att sprida sig på samma snabba sätt som den skulle ha gjort om infektionen kommit in via lungorna. Risken för dödsfall efter ympning (cirka 1 person av 100 dog) var relativt liten jämfört med en riktig infektion. Det fanns dock risk för annan smitta främst av syfilis som kunde ha liknande koppor.

Ympningen blev aldrig i något land generell, ofta på grund av motstånd från kyrkan. Ett stort problem var att ympkoppan var smittsam och att därmed kunde familj och omgivning få den allvarligaste sjukan genom inandning av virus. Detta var man medveten om redan på 1700-talet och det berättas att läkarna i Philadelphia år 1774 beslöt att ställa in all ympning i staden så länge som den amerikanska kongressen hade möte. Risken för denna typ av smitta hade bara kunnat förhindras om en stor majoritet av befolkningen hade låtit sig ympas.

På 1750-talet hade Collegium Medicum fått frågan om vad man kunde göra åt den höga dödlighet som Tabellverkets första sammanställningar visat på. Man svarade att om allmänheten bara ville följa deras ordinationer och om man fick tillräckligt med resurser, så skulle man kunna förhindra de flesta dödsfallen i smittkoppor. Man förefaller ha haft en överdriven tro på sin förmåga att bota smittkoppor men det kan också ha varit så att man hade hört talas om variolisation. I Sverige fick läkarna monopol på denna åtgärd och krävde att de som skulle ympas skulle förberedas på särskilda inrättningar innan själva ympningen. I en del städer, främst Stockholm, Göteborg och Kristianstad, startades därför koppympningshospital. Detta baserades på tanken att varje variolisation måste förberedas med kurer och dieter. Detta väckte inget gensvar bland befolkningen som i stället ville att ympningen skulle ske i hemmet eftersom man var rädd för smitta på ympningsanstalterna.

Genom ett lokalt engagement kunde ympningen vara vanlig även på mindre orter som Löfsta bruk, Hammerdal och Kalix. Det saknas bra statistik på hur många varialisationer som faktiskt gjordes i Sverige.

Vad som här har skrivits ger förstås en allt för enkel bild av inokulationens introduktion. Det fanns en livlig diskussion om hur inokulationen skulle gå till. Den nya metoden fick mest gensvar inom överklassen vilket åtminstone delvis berodde på att den oftast var dyr. Man kan inte heller utesluta att man inom familjer gjorde egna inokulationer utan hjälp av den tidens sjukvård.


Den första vaccinationen



Engelsmannen Edvard Jenner introducerade vaccinering med kokoppor under 1790-talet. Jenner var landsortsläkare i Gloucestershire där en stor del av befolkningen sysslade med kreatur. Korna hade ofta en sjukdom, kokoppor, som hade likheter med smittkoppor. Det var allmänt känt bland befolkningen att även människor kunde få kokoppor. Vanligen var det mjölkerskor som fick infektionen. Kornas spenar hade samma typ av koppor som mjölkerskorna fick på händerna. Lokalbefolkningen var på det klara med att en genomgången kokoppsinfektion skyddade mot smittkoppor och det finns belägg för att andra än mjölkerskor avsiktligt skaffade sig kokoppsinfektion. Jenner blev förstås snabbt medveten om att kokoppsinfektionen gav skydd mot smittkopper. Hans stora tanke var att föra över kokoppssekret från en människa till en annan. Efter 20 års landsortspraktik vågade Jenner ta det stora steget. Den fjortonde maj 1796 tog han var från en mjölkerskas finger och gned in sekretet i två rispor på en åttaårig pojkes underarm. Pojken fick koppor på det ristade stället och hade i övrigt måttliga besvär. Den förste juli samma år (drygt sex veckor senare) ympades pojken med smittkoppssekret men det blev inga koppor för pojken var nu immun mot sjukdomen. Nedan följer beskrivningen av detta fall.

CASE XVII
The more accurately to observe the progress of the infection, I selected a healthy boy, about eight years old, for the purpose of inoculation for the Cow Pox. The matter was taken from a sore on the hand of a dairymaid (from the sore on the hand of Sarah Nelmes), who was infected by her master's cows, and it was inserted, on the 14th of May, 1796, into the arm of the boy by means of two superficial incisions, barely penetrating the cutis, each about half an inch long.
On the seventh day he complained of uneasiness in the axilla, and on the ninth he became a little chilly, lost his appetite, and had a slight head-ach. During the whole of this day he was perceptibly indisposed , and spent the night with some degree of restlessness, but on the day following he was perfectly well.
The appearance of the incisions in their progress to a state of maturation were much the same as when produced in a similar manner by variolous matter. The only difference which I perceived was, in the state of the limpid fluid arising from the action of the virus, which assumed rather a darker hue, and in that of the efflorescence spreading round the incisions, which had more of an erysipelatous look than we commonly perceive when variolous matter has been made use of in the same manner; but the whole died away (leaving on the inoculated scabs and subsequent eschars) without giving me or my patient the least trouble.
In order to ascertain whether the boy, after feeling so slight an affection of the system from the Cow-pox virus, was secure from the contagion of the Small-pox, he was inoculated the ist of July following with variolous matter, immediately taken from a pustule. Several slight punctures and incisions were made on both his arms, and the matter was carefully inserted, but no disease followed. The same appearance were observable on the arms as we commonly see when a patient has had variolous matter applied, after having either the Cow-pox or the Small-pox. Several months afterwards, he was again inoculated with variolous matter, but no sensible effect was produced on the constitution.


Något år senare ställde Edward Jenner samman sina resultat och skickade dem till Royal Society i London. Hans skrift blev dock bryskt refuserad dels eftersom resultaten var så otroliga och dels för att han gjort något så motbjudande som att överföra en djursjukdom till människa. Jenner fick i stället ge ut en skrift om sina fynd på eget förlag. 1798 publicerades An inquiry into the causes and effects of the variolae vacciniae, a disease discovered in some of the western counties of England particularly Gloucestershire and known by the name of the cow pox. Hans skrift väckte till en början en del protester men redan året efter utgivningen började den nya metoden bli allmänt accepterad vilket bland annat resulterade i att alla besättningsmän på den engelska medelhavsflottan som inte haft smittkoppor vaccinerades. De stora framgångarna med denna vaccination gjordes att vaccinet och tekniken snabbt spreds till andra länder. Napoleon utfärdade en generalorder med samma syfte och innehåll som för den engelska flottan. Den fjortonde maj, dagen för den första ympningen, firades under 1800-talets början som en folklig helgdag i många länder. Jenner blev till skillnad från många andra stora män mycket hedrad under sin livstid.


Vaccination och smittkoppor i Sverige



De svenska myndigheterna var till en början negativa till den nya företeelsen och det blev en malmöläkare Eberhard Munck av Rosensköld som genomfördes den första vaccinationen i Sverige med danskt vaccin år 1801. Munck af Rosensköld gav samma år ut en egen propagandaskrift om vaccination och denna hade stor betydelse för den snabba spridningen av metoden. Snabbt såg man en drastisk sänkning av dödligheten i smittkoppor. 1804 kom den första vaccinationsföreskriften i Sverige. Den var en uppmaning till vaccination och ålade kyrkoherdarna att utse ympare för sina församlingar. I flyttbetyg skulle man särskilt ange om de flyttande var vaccinerade eller immuna efter genomgången infektion. 1810 följde en kunglig förordning där det stadgades att husfadern skulle anmäla alla ovaccinerade under sitt beskydd till vaccination. Fortfarande fanns dock i praktiken ingen allmän vaccination.

En lag om obligatorisk smittkoppsvaccinering av barn under 2 år röstades igenom år 1816. För barn skulle det ske inom de två första levnadsåren. Bestämmelserna skärptes stegvis för att göra kontrollen effektivare. 1853 tillkom regeln att ingen fick intas i allmän skola, läro- eller uppfostringsanstalt utan att vara vaccinerad. I allmänhet var det präst, klockare eller barnmorska som var vaccinatör. Vaccinet distribuerades från centraler men togs också från en nyvaccinerads koppa och fördes sedan över till nästa person. Detta kallades för ymplinjer och krävde en hel del planering i varje socken.

Trots en del problem med vaccinet blev framgången med smittkoppsvaccinationen så stor att man redan vid 1800-talets mitt började fundera över om smittkopporna var på väg att bli utrotade. Man hade också problem med motivationen för att hålla igång ymplinjer. Enligt ett protokoll från ett kyrkoråd på Tjörn riktades det år 1840 klagomål mot klockaren för att flera barn hade haft mycken värk och ovanliga plågor några dagar efter ympningen (församlingen hade då varit fri från dödsfall i smittkoppor i 20 år).

Provinsialläkaren Aug. Timoleon Wistrand beskriver i sin bok Handbok i Husmedicinen hur en vaccination gick till på 1850-talet:
Vaccination göres nu för tiden vanligen på övre delen av armen, med en lancett, vars spets, förut doppad i den ljusa sidodelen av en mogen 7-9 dagar gammal vaccinkoppa hos ett friskt barn, införes skevt i huden på den, som skall vaccineras, så att blott överhuden genomstickes och en liten rodnad av blod visar sig; man vrider härvid omkring lancettudden, så att ämnet väl avtryckes i det lilla såret. Man gör vanligen 3-4 sådana stygn på vardera armen. Skall vaccinet hämtas från avlägsen ort, så får man detsamma upptaget på glas, och för luftens åverkan förvarat med en omkring kanterna av glasskivorna omlindad guldslagar-hinna, eller på benspetsar, doppade i vaccin-ämne och förvarade i ett torkat glasrör.

Jenner trodde att en vaccination skulle räcka livet ut men det visade sig snart att så inte vara fallet. Vid nya epidemier drabbades ovaccinerade spädbarn men också en del vuxna som bara hade vaccinerats en gång. Statistik från 1800-talet visar nu att ca 50% av de döda var från 10 år och uppåt.(Källa: Alfred Pettersson, Hygienisk Tidskrift 1912.)



Nedanstående bild visar hur förhållandena var i Klövedal på Tjörn. Innan vaccinationen var barn mellan 0 och 10 års ålder mest drabbade. När vaccinationen väl var etablerad blev bilden helt annorlunda och nu var det bara späda barn och vuxna som dog i denna sjukdom. År 1779 dog ca 15% av barnen mellan 0 och 5 år i smittkoppor. Endast enstaka dödsfall förekom hos äldre barn. Det var därför troligt att de äldre barnen i stor utsträckning var immuna efter tidigare infektion.

Ålder vid dödfall i smittkoppor, Klövedal.


Redan 1839 kom en förordning om revaccinering av äldre. Men eftersom antal smittkoppsfall hade sjunkit så var det svårt att motivera befolkningen till att få ett bra vaccinationsskydd. Så var det även i övriga Europa. Ett exempel på detta var att den preussiska armen under det fransk-tyska kriget var omvaccinerad men den franska inte. Att en stor del av den franska armen dog i smittkoppor bidrog säkert till preussarnas seger. Men när de franska krigsfångarna fördes till Tyskland hade den tyska befolkningen ett sämre skydd och smittkopporna spreds snart på nytt över stora delar av Europa.

Bilden nedan visar antal dödsfall per år från 1776 till 1900. Under slutet av 1700-talet kommer ny epidemier ungefär vart femte år. 1779 dog ca 15000 svenskar och detta motsvarar ca 0,75% av befolkningen eller 25% av samtliga dödsfall detta år. Under 1700-talets sista 25 år dog i medeltal 0,2% av befolkningen i smittkoppor och de flesta av dödsfallen gällde barn under 5 år.

Från 1802, året efter att den första smittkoppsvaccinationen görs i Sverige ser man ett relativt lågt antal dödsfall och nästa topp är låg jämfört med 1700-talet. Detta är märkligt eftersom det ju dröjde ett antal år innan vaccinationen fick en större spridning. Det tyder på att variolisation och vaccination ändå hade gjorts på tillräckligt många barn för att dämpa smittspridningen. 1801-1806 vaccinerades 13% av de födda och 1816-1820 hade siffrorna stigit till 72%. Om man tar hänsyn till den stora spädbarnsdödligheten blir den faktiska vaccinationsfrekvensen högre.

Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är flockimmunitet eller herd immunity. För de flesta infektionsjukdomar som smittkoppor, mässling och difteri räknar man med att en befolkning är skyddad mot mer än enstaka sjukdomsfall om minst 85% är immuna mot sjukdomen. För smittkoppor gällde, som sagt, att det tog ungefär fem år från ett utbrott till nästa. Under denna tid tillkom ett stort antal barn som var mottagliga för sjukdomen och därmed sjönk flockimmuniteten och ett nytt utbrott tag fart. Av diagrammet att döma räckte det till en början med ett begränsat antal vaccinationer för att dämpa smittspridning och dödlighet.



Under resten av 1800-talet kommer epidemierna med jämna mellanrum men antalet dödsfall når aldrig mer 1700-talets siffror. 1895 blir det första året utan dödsfall.Redan nu påbörjades en diskussion om i vilken utsträckning vaccinet hade bidragit till den minskade dödligheten. Antal döda i förhållande till folkmängd började sjunka redan under 1700-talet och detta kan ha berott på flera saker som ändring i smittskoppsviruset aggressivitet eller att befolkningen hade fått ett bättre näringsläge med större motståndskraft. På senare tid har man funnit förändringar i människans arvsmassa som kan ha bidragit till en ökad motståndskraft mot denna och andra svåra infektionssjukdomar (CCR5). Enligt Darwins principer skulle denna typ av skydd bli allt vanligare så länge som smittkoppssjukdomen var aktiv, eftersom personer utan denna ärftliga mutation dog i högre utsträckning än de som hade den.

Med tiden visade det sig att smittkoppsympningen med humant material kunde medföra risk för annan smitta tex syfilis eller tuberkulos. Från och mede 1916 var det därför bara tillåtet att använda animalt vaccin, gjort på hönsägg och därmed upphörde användningen av ymplinjer helt. När man med tiden kunde närmare analysera vaccinsekretet visade det sig att det under dess långa användningstid, hade blivit ett nytt virus, skilt från kokoppor.

Smittkopporna visade sig sista gången i Sverige på 1960-talet. 1980 förklarades sjukdomen vara utrotad i hela världen. Detta var möjligt genom att smittkoppor nästan enbart smittade via kopporna. Smittkoppor drabbade bara människor, den kunde alltså inte spridas via råttor, loppor eller myggor. Alla nyinsjuknade fick koppor och när det inte längre kom några nya sjukdomsfall var sjukdomen utrotad. Den som vill se en bild på hur smittkoppor såg ut bildsöker enklast på smallpox. För den som vill läsa mer om smittkoppor i Sverige rekommenderas Peter Skölds avhandling från 1996: The two faces of smallpox - a disease and its prevention in eighteenth- and nineteenth-century Sweden.


LEL dec 2011


Till hemsida