Frossa, malaria



Frossa, frossfeber eller malaria har varit känd i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. De områden där den varit vanligast förekommande var i Kristianstadtrakten, längs ostkusten från Blekinge till Gästrikland, runt Mälaren, Hjälmaren och Vänern (men inte Vättern) samt vid Göta Älvs utlopp i Göteborg. En gemensam nämnare för dessa områden var sankmarker och vassruggar där myggor trivdes.

De vanligaste formerna av frossa var varannan- och var tredjedagsfeber. Detta innebar att frossan visade sig med ca 48 eller 72 timmars intervall. Sjukdomsbilden var därmed lätt att känna igen med sina regelbundet återkommande attacker med hög feber och svettningar och däremellan symptomfrihet. Efter en genomgången infektion var självläkning inte ovanligt. Dessutom fanns det sedan länge ett effektivt läkemedel i form av kinin. Sett till hela landet var dödligheten relativt liten med mestadels under 1000 döda per år. Antalet sjuka var betydligt större.

År 1877 publicerade Docent Gustaf Bergman från Uppsala en grundlig genomgång av frossans historia och bifogad bild är hämtad från hans sammanställning och visar, med blåsvart markering, var frossan var vanligast förekommande. I skriften finns detaljerade beskrivningar om frossans förekomst i olika landsdelar. Han räknar också upp ett stort antal synonymer för denna sjuka: frösesjuka, skälvan, kallesjuka, koldesot, kolla, skälvesot, koldefeber, frossfeber, växelfeber, omväxlande feber, vardagsfeber, varannandagsfeber, älta, rogfubb, rågfeber, Augustifeber, intermittent feber och febris intermittens


I Bohuslän hade frossan förekommit sporadiskt under 1700-talet. Under 1700-talets sista år fram till 1808 var den mycket sällsynt om man bortser från situationen i Göteborg. Därefter återkom den plötsligt med stor kraft, som en del av den s.k. lantvärnssjukan. Under första hälften av 1800-talet var den relativt vanlig längs kusten och i fiskelägen som Fiskebäckskil. Det gick ofta att koppla frossan till förändringar i värme och nederbörd. Fram till början av 1830-talet hade det varit relativt varmt och regnigt och därmed hade frossan varit vanligt förekommande. När det på nytt blev svalare från 1835 upphörde frossan helt, för att sedan återkomma drygt 10 år senare. Från och med 1860-talet avtog antalet sjukdomsfall snabbt i hela landet. Utdikning av sumpmarker var säkert en viktig förklaring till detta. År 1863 lämnar förste stadsläkaren i Göteborg följande kommentar till det sjunkande antalet sjukdomsfall.



Det dröjde till början av 1880-talet innan man lyckades identifiera malarians smittämne och därefter tog det ytterligare 20 år innan man helt förstod hur smittan spreds via myggor av släktet Anopheles (Ronald Ross, Nobelpris i medicin 1902). Kunskaperna om malariasmittans cykel från mygga till människa till mygga gjorde att man lärde sig hantera kinin på ett effektivare sätt och detta tillsammans med fortsatta utdikningar gjorde att insjuknande i inhemska malaria i stort sett upphörde från och med 1930-talet.

En förutsättning för att myggan skulle kunna sprida smittan var att den hade sugit blod från en malariasjuk person. I dag finns fortfarande Anophelesmyggor i Sverige och det skulle, på våra breddgrader, kunna vara möjligt att få en infektion med varannandagsfeber, Plasmodium vivax. Eftersom antalet malariasjuka är mycket få så är risken för inhemsk malariasmitta i stort sett obefintlig och under de sista 10 åren har inga inhemska malariafall rapporterats..

Referens: FA Gustaf Bergman. Om Folksjukdomar, del II och III, Uppsala 1877. Här finns detaljerade sammanställningar av provinsialläkarrapporter från hela landet. Boken finns publicerad på internet.


LEL juli 2011

Till hemsida